The Passerine
The Passerine is a collective mapping exercise of the rooms, both indoors and outdoors, which follow the bird’s passage over a city. The mapping will then provide a starting point for a parade that moves along, climbing, crawling through and over the boundaries of the private and public spheres. The work behind the parade becomes a negotiation about access to space and different groups’ position in society.
The parade will make unexpected rooms available and will because of that make visible the rules and norms that our built environment create. The parade is at the same time a fantastical vision for the audience to behold. The project is a platform for discussions about the particular othering and belonging of each city. Traces of the parade will remain for a while, and long-term the experiences will be collected onto a map.
The Passerine was performed in Reykjavík as well as in Umeå during the spring of 2012, together with architecture students in the respective cities.
Co-creators in Reykjavík: Katla Maríudóttir, Hilmar Magnússon, Katrin I Jónsdóttir Hjördísardóttir, Jóhanna Kristbjörg Sigurðardóttir, Hallgerður Kata Óðinsdóttir, Andreas, Helena, Bergþóra Góa Kvaran, Hildur, Olga.)
The Passerine är en kollektiv kartläggning av de rum, både utom- och inomhus, som följer en sektion enligt fågelvägen över en stad. Kartläggningen ligger sedan till grund för en iscensatt parad som rör sig vidare, klättrar, kryper, genom och över gränser mellan privata och offentliga sfärer. Arbetet bakom paraden blir en förhandling om tillträde till rum och olika gruppers positioner i samhället.
Paraden gör tillgängligt oväntade rum och synliggör därmed de regler och normer som den byggda miljön skapar. Samtidigt som paraden är en fantastisk syn för publiken. Projektet är en plattform för diskussioner kring främlingskap och tillhörighet som blir platsspecifikt för varje stad. Under en tid kommer spår av händelsen finnas kvar, långsiktigt samlas erfarenheterna i en karta.
The Passerine genomfördes i Reykjavík och även i Umeå under våren 2012, tillsammans med studenter från Arkitekturhögskolan i respektive städer.
Medskapare i Reykjavík: Katla Maríudóttir, Hilmar Magnússon, Katrin I Jónsdóttir Hjördísardóttir, Jóhanna Kristbjörg Sigurðardóttir, Hallgerður Kata Óðinsdóttir, Andreas, Helena, Bergþóra Góa Kvaran, Hildur, Olga.
The Fable
of the Passerine
of the Passerine
We are the ice birds; our passage brings the message of an approaching winter. We are the living signs of warm breezes and the gentle season; singularly we do not make a summer. It is not enough to pass one obstacle. We bring unavoidable sadness; we die in captivity, we die along the routes, and to the last of us, we will migrate. We bring consolation; dreams are built upon our mortar of peace and our bricks of domestic harmony.
In the arctic our nomadic companion species call us Spálfu, further south we are known as Ci-valevale, Kumeza or Mbayumbayu. On the atoll, which bears our imperial name, Swallow, at the border where, in the logic of the human animals, east turns into west, we are Kia-kia. We have no mother tongue, only a succession of translations. The meanings invested in us change as extensive and regular as we migrate. Only one connotation resides within us always; the message of the uncompromising full freedom to move. Back and forth, through temples and forests, across seas and plazas, via barns and mountains, from the shore of the sea in swift and graceful flights we restore the nomadic subjects. We move beyond the perversely monological mental habits of phallocentrism. In the face of patriarchal structures –be it religious, monetary or blood-bounded systems withheld by self proclaimed righteous men with an interest to control and divide, subordinate and rule – we declare the absurdity of border lines. We activate sociosymbolic changes of conditions, blurring boundaries without burning bridges.
Our support flocks in Reykjavík wont let the righteous men of oppression win. They celebrate the freedom to transverse national, anatomical and monetary borders, the joyful nomadic force, in a procession, known as The Passerine. It tells stories of solidarity across differences; connecting continents and companion species. No one can recall when the parading begun, but there is no doubt it is as old as compassion. Each year at the dawn of a new migration our support flock constructs scaffoldings, brings out crates and ladders and raises them against the walls and fortifications of the city. They open locked doors and commercial chambers. And construct a transversal route that supports the wing clipped avian humanoids to proceed across borders of laws and guarded frontiers. We drift together. Sights are restored; from the shore of the sea amber pebbles of sallow thorn are brought and then generously distributed along the procession. This love of freedom distracts even the most righteous creature’s obsessive performance of taxonomies. The annual Passerine stays in minds and bodies; it opens hearts to a world where every being is a homecoming stranger, expected and greeted. And remember, it is not wise, or even possible, to completely separate one migrating kind from the other.
Thank you Rosi Braidotti for your beautiful words.
Fabeln om
The Passerine
The Passerine
Vi är frostfåglarna: vår genomfart signalerar en ankommande vinter. Vi är det levande tecknet på varma vindar och en mild årstid; allena skapar vi inte en sommar. Det är inte tillräckligt att färdas förbi ett hinder. Vi kommer med oundviklig sorg; vi dör i fångenskap, vi dör på resan, och till siste man kommer vi att utvandra. Vi kommer med tröst; drömmar byggs utav vårt murbruk av fred och våra tegelstenar av hemfrid.
I Arktis kallar våra vandrande medföljare oss för Spálfu, längre söderut kallas vi Ci-valevale, Kumeza eller Mbayumbayu. På atollen som bär vårt koloniala namn, Swallow, i gränslandet där, med människodjurets logik, öst blir väst, är vi Kia-kia. Vi har inget modersmål, bara en stadig ström av översättningar. Den mening som tilldelas oss förändras lika radikalt och regelbundet som vår flytt. Endast en association förblir alltid med oss; budskapet om oinskränkt och total rörelsefrihet. Fram och tillbaka, genom tempel och skog, över hav och torg, via lador och berg, från havsstrand i en lätt och gracil flygning återupprättar vi nomaden. Vi rör oss bortom phallocentrismens perversa och mono-logiska mentala vanor. I mötet med de patriarkala strukturerna – religiösa, monetära, eller blondsbundna system som självutnämnda, rättfärdiga män med en vilja att kontrollera och dela upp, förtrycka och härska – proklamerar vi gränsers absurditet. Vi aktiverar sociosymboliska förändringar utav det rådande tillståndet, suddar ut gränser utan att bränna broar.
Vår stödflock i Reykjavík kommer inte att låta de rättfärdiga männens förtryck att vinna. De hyllar frihet att korsa nationella, anatomiska och monetära gränser, den lyckofyllda nomadiska kraften i en procession som kallas The Passerine. Den berättar en historia om solidaritet genom olikhet; sammankopplar kontinenter och medföljande arter. Ingen kan minnas när paraden startade, men det råder ingen tvekan om att den är lika gammal som medmänsklighet. Varje år vid migrationens gryning monterar vår stödflock byggställningar, tar fram backar och stegar och ställer upp dem längs med stadens väggar och murar. De öppnar låsta dörrar och kommersiella kammare. Och bygger en genväg som stöder de vingklippta flygande människornas färd över gränser av lagar och en vaktad front. Vi är på drift tillsammans. Synen återställd; från stranden kommer bärnsten av svaltaggar som delas ut längs med processionen. Denna kärlek för frihet distraherar även de mest rättfärdiga varelsernas besatta klassificering. Den årliga Passerine stannar i sinne och kropp; den öppnar hjärtat för en värld där alla levande väsen är en främling som kommit hem, förväntad och välkomnad. Och kom ihåg, det är inte särskilt klokt eller ens möjligt att särskilja en migrerande varelse från den andra.
Tack Rosi Braidotti för dina vackra ord.
